onsdag 22 augusti 2012

Sorg.

Jag hatar den här sorgen jag bär på. Oförutsägbar.hård och intensiv. Plötsligt kommer den och då vet jag att den håller sig kvar ett tag. Jävla cancer och jävla sorg.....jag kan inte linda in det i något. Dom två sakerna känner jag genuint att jag avskyr. När sorgen kommer blir jag så ledsen,ett stort svart hål i mig. Sen blir jag så jäävla förbannad. Förbannad över saker man aldrig sa eller gjorde,eller tvärt om. Jag finner ingen lindring i att  min lillebror tittar ner på mig från sin änglavärld,vem har kommit på det liksom?!
Han är inte kvar.
Han kommer aldrig tillbaka.
Han förstod nog aldrig hur mycket han betydde för mig.
Det går inte lindra,och hur ska man (jag) lära sig leva med det?

Kämpa Marita.

1 kommentar:

  1. Du har all rätt att få känna sorg, och bli förbannad...Livet har inte gett dig en rosenväg att gå efter. Själv har jag inte någon större anledning att känna sorg. Trots det så drabbas jag av den ganska ofta (det tillhör den så kallade sjukdomsbilden). Hård och kall och svart och dem äter upp mig inifrån. Men det är väl bara att kämpa, som du skriver... Kram

    SvaraRadera