tisdag 2 oktober 2012

En vanlig dag

Lika tråkigt ute idag.
Jag har en sjukling hemma idag, det ger sig aldrig. Förkylningen har svårt att släppa taget utan vandrar mest runt bland oss. Bara vi inte får löss nu oxå! Fan va förbannad jag bkir: Hörde ni på nyheterna att det faktiskt finns föräldrar som inte lustvättar sina barn vid lössattaker. Sant. Anledningen är alltså att dom inte vill utsätta barnet för kemikalier, utan låter då istället ungen bli halvt uppäten?! Hur får dom bort skiten liksom?! Och hur många andra hinner dom stackars barnen smitta?
Är inte detta misshandel så säg?!
Nu börjar det automatiskt att klia i huvudet på mig! Alltid när vi pratar om löss!

Det  har hänt att ett av mina barn ringt hem från skolan (sin egen mobil) gråtandes, retad, slagen och vill åka hem.
Hur hantera situationen?
I första hand kastar jag mig inte i bilen och hämtar ungen.
Du vet ju faktiskt inte hur allt gått till.
Och du har ingen koll på vad din egen unge gjort eller sagt. Kanske har du dessutom en unge som i sten förnerkar all inblandning, tittar storögt på dig och LOVAR.

Men visst är det jobbigt och sorligt att ungen känner sig utsatt. Mitt mammahjärta värker, och helst av allt vill jag åka dit och skrämma mobbaren ordentligt.
Jag målar upp i mitt inre hur hen sitter utfryst och gråter, hur hen får sparkar och slag, och dessutom hur vuxna skrattar och rycker på axlarna.
Hen kommer att få men för livet.
Hen kommer aldrig flytta hemifrån, hen`s tillit till andra människor finns bara inte.
Jag måste betala hen`s terapi i vuxen ålder.


Jag försöker lösa situationen över luren, ber ungen avvakta, men bestämer i mitt stilla sinna att upprepas det så kastar jag mig i bilen och hämtar ungen.

Väntar.....
Det ringer......och ungen deklarerar sin kärlek till den alldeles nyss påstådda mobbaren, dom är härmed bästa vänner.och frågar om hen får komma hem och leka.

Jag pustar ut.
Jag kanske slipper undan terapiräkningarna endå.

Marita

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar