torsdag 18 april 2013

Lyssnar du alltid?

Inatt kom den, förkylningen. Vega hostade, snorade och gnuggade sig oroligt uppefter både mig och Ante. Dom andra barnen är lite små kraxiga, men tvingar sig iväg på skolan trots att dom har möjligheten att vara hemma och kurera sig. Jag lallar på som vanligt och tänker inte bli sjuk. Eller sjukare. Eller hur säger man?

I brist på annat har jag räknat mina chili plantor.
103 st. (Minst, jag orkade inte räkna dom sista så noggrant!))
Jo, det är sant. Jag har ingen aning om vart jag ska ha alla i sommar, då dom kräver större utrymme. Det är ganska trångt redan idag. Jag har lagerhyllor fyllda med krukor framför balkong dörrarna för bästa ljus, och ALLA fönsterbrädor är fulla, några mer än brukligt kan jag säga.
Vi gillar chili. Min Ante fick äta hemmaodlad chili på hemmagjorda pizzan i höstas, och sen dess är han . vi kan kalla det : mycket nöjd med den förväntade tillgången av chili i det här huset.. Det funkar bra mellan oss när vi är samspelta. Och vem i hela världen kunde tro att det va just inom odling den händelsen skulle ske?

Det är många tankar just nu. Jag brottas med frågor utan svar och en framtid som känns allt annat än trygg. Jag har blivit tillsagd att vila, ta det lugnt och sen göra det jag orkar. Det är just det. Att göra det jag orkar.
Hur ska jag veta? Och exakt hur märker man det? Nu är ju inte jag stålmannen, men tänk er:
Jag ska baka tunnbröd en hel dag. Från morgon till kväll, som det oftast tar. Det är ju för fan jobbigt. As jobbigt!
Men är det sånt jag inte "får" göra framöver? För det är ju liksom jämt asjobbigt.
- Gör det du orkar.
Det va ju just det.
Jag är trög. Skulle behöva klara riktlinjer för vad jag ska avstå eller inte. Snart är det trädgårds tider, odla ute, gräva, skotta och framför allt stoppa händerna i jorden. Hela vinterns längtan, typ.
Är det ok? Eller inte?

Vi gör ju hela tiden saker som är jobbiga menar jag. Men lyssnar vi varje gång? På kroppen?
Jag är den första att erkänna att min tilltro till den här kroppen jag bär runt på är väck! Jag har blivit så lurad av den, och nån intuition är det inte att tala om.
Vi har väl ignorerat varandra från bägge håll kan man säga......
Jag fick frågan redan i helikoptern : Varför har du väntat med att åka in?
Jag vet nu att jag inte lyssnat eller varit uppmärksam på signaler, men i min värld kan man inte gå omkring och lyssna eller leta tecken jämt. Känna efter hela tiden.
Jag kanske ska göra en förändring. Här och nu.
Att lyssna bättre, och våga känna efter mera.

Tack ni som vågar kommentera, och orkar bry er! Det värmer enormt att veta att man inte är ensam.

Marita


3 kommentarer:

  1. Tack för idag-var rädd om dig! Kram

    SvaraRadera
  2. Det där är ju oerhört svårt - att veta när man gör för mycket, att lyssna på vad kropp och själ säger. Jag håller nu på att försöka lära mig lyssna på kroppens signaler och det är inte lätt...Det är till och med ursvårt. Och jag förstår att det kommer att ta sin tid. Förstår att du har det ännu svårare, då jag tror att du har många fler järn i elden än vad jag har. Hoppas att du kommer att finna en balans i ditt liv <3

    SvaraRadera
  3. ja inte är det lätt, det här att lyssna på sin kropp o vad den orkar för hjärnan vill så mycket...
    men att komma till insikt tar/behöver tid för att lära känna in vad som är "lämpligt"
    ha de så gott du/familjen

    SvaraRadera