söndag 28 april 2013

Somliga av oss är villiga att erkänna!

Ibland behöver jag påminnas. Jo, det kan man ju tycka att jag har blivit, påmind om livet och att ta till vara på  minuterna som ges. Men jag tänker lite annorlunda just nu.
I allt det här livet som bara snurrar på , med tragedier och ständigt tillfälliga lösningar känns det som, så har vi varandra.
Barnens behov tillfredsställer vi i den mån vi ser dom, och dom är bra på att pocka på när dom känner sig bekräftelse-sugna, osedda eller bara kärlekskranka.

Vi är ju så olika alla människor, fast vi mår ju alla bra av att få bli sedda, bekräftade och viktiga.
Fast just här har vi stora bekräftelse skillnader skulle jag vilja kalla det.
Jag tex vill skriva. Det känns som det är mitt livs uppgift! Min rockstjärne dröm!!
Men jag drivs oxå av att bli sedd, bli hörd och bekräftade från den stora massan, från dig, och många andra jag ens träffat tidigare.
För saker jag tycker är viktiga, för att föra en talan kanske någon annan inte kan eller vågar.
För att jag vill att någon ska bekräfta det just jag gör.
Den här beskrivningen känner många igen sig i. Kanske speciellt människor som har sig själv som ansikte utåt, yrken där man ska synas, dansare, skådisar,journalister,författare, bloggare och alla andra som drivs av bekräftelse från massan,
Eller vilka ord du nu vill linda in det i.

Just nu känns det viktigare än någonsin att jag gör saker för mig själv och ingen annan.Jag är trygg i mig själv.
Och känner att kärleken jag får från mina närmaste är tillräcklig, och mer därtill. Och i deras ögon har jag nog alltid dugt , bara det att jag aldrig nöjt mig med att bara dom närmaste vet vad jag vill,läser det jag skriver och ser mig.

Det här är högst personligt och extremt känsligt. Men jag måste få skriva hur det känns när man kommer på att det viktigaste är ju dom man själv älskar. Och hur jävla dumt låter inte det?  Och nu hänvisar jag ju såklart till allt jag skrivit ovan.

Jag har den viktigaste bekräftelse källan just här bredvid mig.( Din egen kanske är i någon helt annan form)
Han som ser mig varje dag, och trots det (hehe) säger dagligen att han älskar mig, att jag är viktigast.
Och satan va han är viktig! Jag skulle inte klara en dag utan honom! Han står stadigt som en fura genom graviditeter, förlossningar , sjukdom, dödsfall, sorg, glädje och just nu en stor svart sorg i mitt hjärt fel. Hjärtsjuk....Det är vårt senaste projekt liksom!
Vad kommer härnäst?

Jo,.tillbaka till ämnet..

Han är syret jag behöver för att kunna leva, och älskat honom har jag alltid gjort, men det har hänt något, och jag inser med delvis skräck och ångest hur viktig han är. Och hur mycket han ger mig (bekräftelse) som jag inte nöjt mig med på något vis.
Men oj va det har hänt något!
Och det ger mig allt jag behöver. Och det får mig att känna smärta vid tanken på att dö i från honom. Och jag inser min otacksamhet i många situationer genom åren. Herregud vilka insikter som kommit till mig.


Ante- du är luften jag andas.



Kanske är det dags att vi alla tar en titt på vår  egen  bekräftelse jakt, och vart vi riktar den, eller mot vem.


Faktum är att vi som ser vårt bekräftelse behov, vi är av den modiga sorten.

Ha en bra dag!
Marita

(Å nu finns jag inte på fb mer, det blir bara för mkt att vara aktiv med)
Bra där Marita


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar