lördag 21 september 2013

Varför fråga-om man inte orkar lyssna?

Slutligen har dimman och diset lättat och det blev iaf ngr nyanser ljusare än innan. Det är höst-ljus skulle man kunna säga. Sommar-ljuset är då klart utbytt.

Lördag förmiddag och ungarna har börjat vakna, eller...dom yngsta barnen har varit vakna sen tidig morgon, hunnit vara ute och köra 4-hjuling och ska snart få lunch, medans dom äldre har börjat vakna, dock inte alla, framför allt inte den äldsta.
Manne har haft övernattnings kompis här inatt, det händer inte så ofta att han har det, herre vilket mys dom hade igår, Manne hade själv pantat burkar för att kunna köpa godis och drick (som mamma ändå fick pröjsa, hur det gick till? I have NO idea) det va madrasser på golvet och tv tittande låångt förbi sovtidfördenåldern.....men kul hade dom.

Johan har hittat hem ihelgen, eller snarare: han måste hämta nya matlådor, så han klarar sig ett tag:)) oavsett orsak är det skönt att ha honom hemma. Det är fruktandsvärt när dom börjar gymnasiet och byter ort, dom är ju ff så unga kan tyckas, i vissa avseenden.

Dom senaste dagarna har varit lite upp och ner,
när man lever under sådana omständigheter som mig, och min familj så är det ganska naturligt att man månar om varandras dagliga tillstånd, jag tänker såklart på smärta, ex Hur mår du idag?
Men...
När räcker det?
Alltså, iden här familjen handlar det väll främst om mig själv, ont i armen, yr i huvudet, hjärtklappning och så vidare....jag betar nog av det mesta skulle jag tro.
Det räcker nu, och då menar jag inte att vi utsatts för mycket och så, utan att det räcker för familjen. Dom ORKAR inte höra mer nu. Dom vill inte höra det ständiga klagandet och beklagandet varje dag, dom kanske stänger av, eller slutar fråga för dom orkar inte lyssna. Jag hittar motargument i bägge lägren här, Vi som lever med smärta eller sjukdom på något sätt måste få prata om det, och vi behöver få känna att någon bryr sig så pass att man får frågan -Hur är det? Och tas hänsyn till. Å andra sidan tycker jag SJÄLV att det är as jobbigt att ständigt lyssna på faster Bertas klagande om än det ena, en det andra, det är det enda hon pratar om, man VÅGAR ju inte fråga hur hon mår, för då sitter man ju fast i två timmar typ. Elakt? Ja, mot någon som ständigt lever med åkommor, smärta, cancer är det förnedrande att någon i ens närhet (framförallt) skulle känna så.
Å andra sidan måste vi med "åkommorna" tänka på att kanske ha andra samtalsämnen än BARA våra senaste sjukhusbesök, eller gnälla över saker vi inte kan delta i pga.........å andra sidan är det såå viktigt att "vi" måste få prata om det, för det är ju något som påverkar hela vårat liv, och anhörigas.
Det är en viktig fråga det här som vi borde lyfta fram oftare, från bägge håll.
Jag lämnar det för nu och ska ta en lunch-dejt med ungarna,

Fin lördag önskar jag dig,
Mita

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar